Ingen säger något, ingen gör något. I några sekunder hör de ekot efter Celinkas steg, när hon springer nedför trappan. Sedan blir det alldeles tyst. Nina tittar på sin mor, ser hennes förtvivlade ansikte. Det är då som det lossnar för henne. Nina rusar mot dörren, endast halv medveten om att de andra ropar efter henne. Så rycker hon upp den och rusar ut, efter Celinka.
Gården är tom. För några veckor sedan hade här vimlat av folk. Men antingen var de alla redan borttransporterade, eller så höll de sig inomhus. Ingen gav sig i dessa dagar ut på gatorna, eller ens på gårdarna, om de inte hade något mycket viktigt ärende eller tänkte anmäla sig frivilligt till transport.
Risken att bli upplockad var alltför stor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar